Så länge jag kan minnas har jag velat ha ett implantat i skallen.
Eller nja, det var kanske att vara lite för kategorisk. Men jag kan konstatera att flera av mina favoritromaner i science fiction-genren innehåller ett gemensamt tema i form av genetisk och teknologisk modifiering av kroppen och sinnena.
Någon gång i tonåren läste jag Alfred Besters roman Tigermannen (The Stars My Destination), vars huvudperson efter att ha blivit övergiven i vraket av ett gammalt rymdskepp blir besatt av att hämnas på dem som lämnade honom där. Längs vägen skaffar han sig en uppsättning neurologiska implantat som gör honom övermänsklig i termer av styrka och snabbhet.
Lite senare läste jag William Gibsons cyberpunkklassiker Neuromancer, som fascinerade mig nåt oerhört med sin skildring av cyberrymden – en tredimensionell, visuell representation av data som huvudpersonerna loggar in i genom ett direkt gränssnitt mot nervsystemet.
Och när jag i slutet av 1990-talet började läsa science fiction igen (efter att under några år ha irrat omkring i deckarträsket) plockade jag upp Peter F Hamiltons omfångsrika trilogi Night’s Dawn, som är rena karnevalen vad gäller genmanipulation och nanoteknologi: där möter vi allt från boostade soldater till levande rymdstationer med eget medvetande.
Och nu ser vi (som flera gånger tidigare) hur verkligheten så sakteliga närmar sig det som sf-författare spekulerat om i många årtionden. Vi kan redan byta ut de flesta kroppsdelar mot mer eller mindre artificiella ”reservdelar”, och vi har börjat lära oss hur vi på teknisk väg kan ersätta förlorade sinnen som syn eller hörsel. Tankestyrda datorer är på väg att bli en realitet, och plötsligt känns inte längre Neuromancer som en avlägsen framtidsdröm. Genmanipulation är ett i högsta grad aktuellt ämne vad gäller allt från livsmedel till fosterdiagnostik. Levande rymdstationer, däremot, ligger nog fortfarande en bra bit bortom vad gentekniken kan åstadkomma – och det är kanske lugnast så, med tanke på att stamcellsforskning fortfarande är ett kontroversiellt ämne.
Jag är inte helt säker på vad jag har för poäng med det här inlägget. Delvis är det nog så enkelt att jag tycker det är spännande att få vara med om att se ”framtiden bli verklighet”. Dels vill jag peka på hur science fiction har en klassisk och viktig roll som visionär litteratur, som låter oss utforska olika vägar framåt på ett sätt som kan komplettera praktisk forskning. Och dels vill jag nog uttrycka en viss optimism inför utvecklingen: trots odiskutabla snedsteg har tekniken gagnat människan oerhört.
Men mest av allt ville jag kanske bara tipsa om väldigt bra sf – och flagga för att när det går att bygga om käften till kontrollbord för sina implantat (som Gully Foyle gör i Tigermannen) så ska jag överväga att lägga tandläkarskräcken åt sidan…
